Bosnien Hercegovina samt glimt av Kroatien och Montenegro

-”Hur många väskor?” frågar damen vid Landvetters incheckningsdisk. -”4 stycken, en per person”, svarar jag leende och lyfter upp den första på bandet. -”OJ, den här får ni ta med till special-incheckningen där borta, alla remmar fastnar annars i bandet”. Damen pekar mot en disk 15 meter bort. Jag protesterar direkt: -”Den här gamla ryggan har följt med mig på alla resor under många, många år. Aldrig behövt checka in som special!” Jag får en blick från damen som säger mig att det inte är någonting att orda om, att jag gör bäst i att vara tyst. Jag gör som jag blir tillsagd, men fortsätter att muttra lite för mig själv. -”De här backpack-ryggorna är ju helt fenomenala! Otroligt hållbara och rymmer massor. Resväskor är värdelösa!” Vi var i god tid till flygplatsen, men det slutar ändå som det alltid gör för vår familj. -”Final call!” Vi rusar genom flygplatsen och pustar ut när vi kommer på planet. Sist av alla. 

2 timmar och 35 minuter senare, kl 08.20, landar vi på Sarajevos flygplats. Försöker få ut pengar på mitt Forex-kort, men det fungerar inte. Både min sambo Peter och min son Lennon retar mig. -”Typiskt dig, du har väl glömt koden”. Jag är bomb-säker på att jag har rätt kod - det är någonting fel på maskinen. Peter testar sitt kort och sedlar matas fram. Den där automaten funkar visst bara ibland…

Försöker se extra världsvan ut när jag stannar en taxi. Jag har läst så mycket om lurendrejare som bedrar turister vid flygplatsen och tänker INTE låta mig luras.  Leende, men bestämd, är det hur man ser ut om man inte ska bli blåst? En vänlig man svarar på knagglig engelska att det kostar 50 BAM/KM (ca 300kr) till centrum. Det låter som ett helt OK pris. Jag sitter bak i bilen och hör hur chauffören berättar om allt vi ser utanför fönstret. Han känns inte lurendrejig alls!

Jag klappar mig själv nöjt på axeln när vi kommer fram till lägenheten jag bokat för de närmsta dagarna. Huset ligger på den myllrande gågatan Ferhadija och mitt emellan den storslagna katolska katedralen och den vackra ortodoxa kyrkan. Västerut ser vi butiker, varuhus, internationella restauranger, barer och nattklubbar med arkitektur inspirerad av centrala Europa. Vid slutet av Ferhadija brinner en evig låga till minne av andra världskrigets offer. 

Går vi istället Ferhadija västerut byter snart gågatan namn till Saraci. Vi är nu i stadens orientaliska del, i den livliga Bascarsija som utgör hjärtat av den gamla staden, Stari Grad. Vi sätter oss nästan genast ner, beställer en kopp starkt bosniskt kaffe och lutar oss tillbaka. Vi spanar in de charmiga kvarteren, kullerstensbelagda basargator med orientalisk inredning, traditionella hantverk, skinande kaffeserviser och glittrande smycken. Jag ser den blanka koppar-kannan som ställts framför mig och bestämmer mig för att dricka det på samma sätt som jag ser att bosnierna gör. De sitter länge, länge och smuttar på sitt kaffe. Enligt bosnier är deras kaffe inte alls samma som turkiskt eller arabiskt. Jag smakar kaffet. Det är starkt, sött och ofiltrerat. Det smakar som…ja, som turkiskt kaffe. Nej, nu gjorde jag ju som jag inte skulle göra. Drack upp allt i den lilla, lilla koppen i en klunk. Kaffet är slut och jag har sump mellan tänderna. 

En bosnisk medborgare, eller en person med bosniska rötter kallas Bosnier. En Bosnier kan alltså vara muslim, serb, kroat eller tillhöra annan religion. En Bosniak däremor är en muslim med rötter från Bosnien. På 1800-talet blev religiös identitet synonymt med nationell identitet. Katoliker i området blev kroater, ortodoxa blev serbier och muslimer bosniaker. Bosnien är fortfarande ett uppdelat land. Republika Serpska och federationen Bosnien och Hercegovina är 2 självstyrande delar i landet som heter Bosnien Hercegovina. Krångligt? Ja, mycket!

Sarajevo är en vacker stad, känd för att vara mångkulturell. Då muslimer, ortodoxa kristna, katoliker och judar levt tillsammans här i århundraden sägs staden förena öst och väst. Staden kallas ibland för “Europas Jerusalem.” För mig ses staden som en europeisk huvudstad med en härlig twist av fjärran öster, kanske lite som en mix av Istanbul och Wien.

En vandring upp till Zuta Tabija, the yellow fortress, bjuder på en underbar utsikt över staden. Om inte barnen protesterat hade jag kunnat gå hur länge som helst runt den vackra gravplatsen där de vita korsen och de vackra rosorna finns så nära himlen de bara kan komma.

Eftersom man aldrig riktigt kan få nog av vyer över staden vandrar vi också under linbanan upp till restaurangen Park Princeva. Tanken på att hela staden man ser här uppifrån var belägrad i nästan 4 år för inte så länge sedan ger mig rysningar över hela kroppen. Utsikten och linbanan är i fokus här, men också alla katter som vandrar runt som om de helt tagit över området. 

Staden Sarajevo ligger i en grönskande dalgång, omgiven av fler stora berg, ofta kallade OS-bergen efter vinter-OS 1984 som hölls just i och kring Sarajevo. Minnen från de olympiska spelen uppmärksammas överallt i staden.

Detsamma gäller för minnen från kriget. Ett exempel är “Sarajevo-rosen”, ett avtryck i marken fyllt med röd vax på plats där en granat dödat människor. Det mesta av färgen är utnött, så det kan vara svårt att se, men symboliken är vacker. Krigen på 90-talet var däremot allt annat än vacker.

Floden Miljacka rinner genom staden och många broar korsar floden. “Latinska bron” är inte den vackraste, den ser faktiskt ganska alldaglig ut, men nog den mest kända och omtalade bron i staden. Här blev 1914 den österrikiska tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru ihjälskjutna. ”Skotten i Sarajevo” räknas som starten på första världskriget.

En bro som däremot är unik och attraktiv är “Festiva Lente”, “skynda långsamt”. Gångbron är gjord som en loop som blir till ett tak över 2 bänkar och uppmanar till möte och interaktion. Bron leder fram till den vackra universitetsbyggnaden och är också designad av universitets-studenter.

Att jag så ofta sitter och scrollar på facebook tycker min dotter Ella är ordentligt o-charmigt. Tantigt har hon till och med sagt. Facebook kan vara bra till mycket kontrar jag. Det var till exempel där jag hittade chauffören Atif, Era Bosna, som nu tar oss upp mot bergen för vår vandring till bergsbyn Lukomir. Atif tar hand om oss som om vi är hans små vilsna barn. Han ser lite orolig ut när det visar sig hur lite vi vet om vilken väg vi ska vandra, trots att jag febrilt letat igenom allt om byn på "nätet". Han ger oss ett paket med plåster, önskar oss lycka till och släpper av oss vid byn Umoljani. Jag trodde att vi skulle behöva gå i klunga med massor av andra turister och att vi bara kunde hänga med dem. Blir positivt överraskad, och kanske lite lite orolig, då vi inte ser en enda turist på hela vandringen mot Lukomir. Vi kommer fram till en liten by som känns ganska ödslig. Det är först när vi ska börja vår vandring tillbaka till Atif och Umoljani som det kommer fler turister. De hoppar ur jeepar och för ett väldigt liv. Åka jeep upp - fusk ju!

Lukomir på berget Bjelasnica är landets högst belägna och mest avlägsna by. Byn har sett lika ut i hundratals år - det är någonting mycket spännande med det när allt annat runt om oss ständigt förändras. Stenhus med trätak, grusgångar, höns, kvinnor med traditionella handstickade dräkter, stora vackra leenden, stickade strumpor hängande till försäljning, berg, dalar, grönska, underbart krispig, frisk luft och MASSOR av god burek. Varför så otroligt mycket burek undrar ni förstås. Är vi så hungriga? Nej, damen vi äter hos har ingen meny. Hon kan ingen engelska, jag kan ingen bosniska förutom just burek och då blir det som det blir när jag ska ge mig på att beställa. Det är otroligt välsmakande, men hur mycket vi än försöker kan vi inte äta upp mat för ett helt kompani. Resten av resan kallas jag för Jessica Burek av mina barn! Vandringen till Lukomir och tillbaks till Umoljani är totalt 18 km lång och häpnadsväckande vacker! 

Efter vår vandring är vi ordentligt möra och hoppar glatt in i Atifs bil. Peter ber om ursäkt för att vi inte luktar så gott och vår härlige chaufför langar glatt fram deodorant som vi alla kan spraya på oss. Nu luktar det inte längre bara svett i bilen. Nu doftar det billig herrparfym blandat med svett.

När vi ska köpa biljetter vid busstationen för att ta oss till Jablanica har jag självfallet googlat upp tidtabell innan resan. Bussen vi är på väg att köpa biljetter till går nu några minuter senare än den jag hittat på nätet. Det är ju inte så konstigt. Men när kvinnan i luckan säger att det ska ta 3 timmar så reagerar vi.” -Varför 3 timmar?”, frågar Peter. Kvinnan skruvar lite på sig. Jag håller upp min skärmdump som visar att bussen vi tänkte ta bara beräknas ta 1,5 timmar. -”Går den här inte direkt?”, frågar Peter vidare. Vi vill ju veta om vi kanske är på fel plats. Direktbussarna kanske går från annan hållplats. -”Ok, ok”, svarar kvinnan, nu lite små-irriterad. -”Ok, 2 hours, Ok?!” Nja, vi tänkte väl inte att vi skulle kunna bestämma hur fort den här bussen skulle köra, nu fattar hon nog inte riktigt vår poäng. Kön bakom oss börjar bli lång och vi hör hur någon suckar tungt. Vi ler och köper biljetterna.

Resan, som bara tar 1,5 timme, är vacker. Berg och dalar på båda sidor av bussen.  

Vi hinner inte åka långt innan en stilig man vänder sig om och frågar om vi är från Sverige. Vi pratar länge med denna trevliga man och hans minst lika trevliga fru som bor i Västerås, födda och uppvuxna i Bosnien, men varit tvungna att lämna allt under kriget. Nu äger de ett hus i Mostar och är på väg dit på semester. Vi lägger märke till att de få gånger vi hör någon prata svenska, så talar de oftast bosniska också. 

Under krigen på Balkan kom 100 000 flyktingar till Sverige, främst från Bosnien. De flesta av dem har inte kunnat eller velat flytta tillbaka efter freden. Det är ändå en tröst att höra och se alla med rötter i landet som reser till Bosnien, om så bara på semester. 

Från Jablanica tänker vi bara ta en taxi den lilla biten fram till Bagrem glamping där jag bokat boende för kommande 4 nätter. Vi står längst vägen, en hel familj med väskor omkring oss, röda i ansiktet och med svettringar inte enbart under armarna. Det är riktigt hett. Alla stirrar på oss när de susar förbi. Bil efter bil efter bil, men ingen taxi. Efter en halvtimme, som känns som en timme, får Peter kontakt med en café/barägare som ringer efter en taxi till oss. Fram kommer en Toyota med lysande taxi-skylt och i bilen en lite generad man som jag tycker mig känna igen. Hmmm, vem är han lik? Han börjar som de flesta bosnier med att meddela -“No. english:” Sen visar det sig att han inte alls är så dålig på engelska som han själv tror. När han hör att vi kommer från Sverige nämner han Abba och Ace of bace. Vi sjunger “happy nation, living in a happy nation, where the people understand and dream of perfect man.” Plötsligt kommer jag på det. Nu vet jag vem han är lik! -”You look like Ingemar Stenmark!” Vet inte om han riktigt förstår att jag pratar om honom, men Ingemar Stenmark känner han till. Han vill gärna prata om honom och, så klart, om Bosniens och Sveriges stolthet Zlatan. Mer hinner vi inte med innan vi är framme vid Bagrem. 

Åh, vad jag har hoppats att detta ställe ska göra rättvisa av de bilder jag sett och oj, så glad jag är nu. Det är exakt så vackert som på bilderna, om inte ännu vackrare! Här bor man i rejäla, tjocka, stabila tält med bekväma sängar. Öppnar man tältöppningen visar sig den turkosa Jablanica lake. När vi badar märker vi hur rent och kristallklart vattnet är. Känslan är nästan som att bada i en gigantisk pool och jag plockar upp ett störande litet löv när det kommer flytande emot mig. Jag utser redan dagarna här till att innehålla resans bästa bad. Inget kommer att kunna slå detta!

En kväll, efter en dag med lite lätt bris, kommer det däremot in en hel del plastflaskor. Jag jobbar febrilt med att simma ut och hämta upp all plast jag ser. Får till en rejäl hög på stranden och blir glad när jag ser att personalen vinkar ett tack till mig och tar hand om skräpet. Det stora problemet är väl att man inte riktigt vet vad som händer med plasten efter det. Var tar det vägen nu? Troligen hamnar det på den överfulla sopstationen där hälften av plasten sen kommer att följa vinden ner till sjön igen. Det är så sorgligt, onödigt och urbota dumt!

Dagarna här går ut på att sola, bada, vila i skuggan, bada lite till och käka glass. Snabbt får glassen slickas upp, den smälter fort i värmen.

På kvällarna smuttar vi vuxna på hemgjort vin, som smakar förvånande gott, medan vi äter kött-tallrikar. Vi försöker verkligen att äta upp maten, men förstår inte hur det ens är möjligt att få i sig så mycket mat.

Jablanica är känd för "jagjetinja", lammstek. Det ser makabert ut när hela får långsamt snurras över öppen eld. 2 timmar senare är de färdiga, skärs upp och säljs per kilo. 

Den mysigaste stunden på glampingen är ändå sen kväll, sittande på vår lilla altan. Det är kolmörkt, förutom de stearinljus jag tänt och pannlampan jag har på huvudet. Det enda som hörs är hur syrsorna gnider vingarna mot varandra och spelar sin musik. Sent på natten, när jag ligger i sängen och bara njuter, faller ett annat djur in i kanon med syrsorna. Det låter som grodor eller ankor. Nej, nu går det inte att sova. Kan inte sluta fundera på vilka djur jag har i skogen runt mig. Kan det verkligen vara natt-ankor?

Sista natten i paradiset vet vi att det kommer att bli oväder. Får höra av personalen att om det blir riktigt illa, med häftiga blixtrar och blåst, så måste vi skynda oss upp till restaurangen. Det blir ordentligt häftigt regn, det känns hur åskan mullrar och blixtarna skiner upp precis ovanför oss. Tältet vrider och krumbuktar sig av vinden. Nu kan jag inte sova igen. På något konstigt sätt är det mysigt, läskigt och spännande på en gång. Hur vet vi när ovädret är FÖR ovädrigt? Hur vet vi när vi bör springa upp till restaurangen för skydd? Jag ser framför mig hur tältet rivs samman och allt från våra väskor virvlar iväg med vinden. Med pannlampan på rafsar jag ihop våra saker, trycker ner badkläder, linnen och saronger i väskorna och kämpar tills jag får igen alla dragkedjor. Lägger fram ficklampor för hela familjen och är redo att evakuera och föra min familj i säkerhet. Bredvid mig snarkas det tungt. När morgonen kommer är jag den enda i familjen som verkligen vet hur tufft vädret faktiskt varit under natten. -”Ja ja mamma, det regnade och blåste lite.” Att jag är den som skulle ha förhindrat att hela familjen irrade bort sig i den regniga och mörka natten och blivit av alla sina ägodelar är det ingen som tackar för.

Vår nya vän “Stenmark” kör oss den korta biten till Konjic. 

Omringad av storslagna berg och med den smaragdgröna floden Neretva rinnande rakt igenom är Konjic en charmig småstad, som gjord för äventyr i både berg och flod.

Stenmark stannar utanför huset på adressen jag visat honom. Ett riktigt gammalt kråk-slott är framför oss! Ska vi bo här?!! När resten av familjen lyfter våra väskor ur bilen kikar jag in genom den öppna dörren. Det är mörkt och dammigt, luktar instängt och unket. Jag hör att det är någon som rör sig ovanför den smala trappan och ropar -”Hello, itś Jessica!” Någon muttrar där uppe. Jag kliver över den enögda, skabbiga katten som blockerar dörren och går uppför den knarriga trappan. Där uppe möts jag inte bara av en total oreda, utan också av en riktigt, riktigt gammal dam. Jag försöker få damen att förstå att vi tänkte bo här, men hon pekar på örat och jag förstår att hon är döv. Jag är inte känd för att vara kräsen, men här kan vi bara inte bo! Jag tackar, backar nedför trappen, hoppar över den otäcka katten och skrattar lite halvt-hysteriskt när jag kommer ut till familjen igen. När en man kommer vinkandes lite längre fram på gatan känner jag nästan för att springa fram och omfamna honom. Det visar sig att det finns 2 hus med samma nummer på gatan. Mannen som vinkar oss rätt till sin lägenhet är den finaste, raraste. -”You Edin and me Edin, Edin Edin.” Edin är ett mycket vanligt förnamn här på balkan och att vi heter Edin i efternamn skapar säkert en del funderingar. Lägenheten är mysig med en uteplats täckt av kiwi-rankor och jag pustar nöjt ut. Vi får höra av Edin att han skördat 200kg kiwi förra året. Tyvärr är skördetiden i november så de är alldeles för hårda för att smaka på nu.

Rafting, eller forsränning som man säger på svenska, på floden Nerveta visar sig vara en aktivitet som passar hela familjen. Vi paddlar fram i ett helt otroligt vackert landskap, mellan höga klippväggar. Ibland är vattnet lugnt och det enda som hörs är fågelkvitter och våra åror som plaskar i vattnet. När vi närmar oss forsar ropar vår skeppare Faris hur vi ska paddla för att ta oss ner. Bruset från vattnet blir högre och högre tills vi är mitt i forsen och kämpar för att hålla oss kvar i gummibåten och inte låta den välta. Hade vi kommit tidigare på våren när vattnet står högre hade forsarna varit tuffare. Nu är det ganska lugnt, men ändå tillräckligt för att skapa adrenalin och många härliga skratt. Någon i båten (läs mannen i familjen) är till och med riktigt nära att ramla ur. 

Vi stannar för lunch och medan eld tänds och cevapcici grillas vandrar vi i vattnet in i en kanjon. I den djupa, vackra dalgången är vattnet iskallt och stenarna hala. Som tur är kan vi sen värma upp oss i solen och äta gigantiskt bröd med kött i.

Vi testar att hoppa i vattnet och åka med i forsen för att sedan kravla upp i båten igen. Det är lite som att tumla runt i en tvättmaskin, men känslan efteråt är ungefär som när man åker en riktigt härlig karusell. Jag vill bara ha mer, mer, mer. Så häftigt!

Många har säkert hört talas om staden Mostar. Det är mycket vanligt att ta en guidad dagstur till Bosnien från Kroatien och då brukar man hamna i Mostar. På grund av det är det otroligt trångt i den gamla staden just mitt på dagen. Det går knappt att ta sig över den berömda bron Stari Most vid lunch-tid.  Det är faktiskt lite svårt att gå över den vackra bron även när det inte är turist-tätt. Den vita marmorerade ytan är hal som is. En äldre dam sträcker sin hand mot mig för stöd. Självklart försöker jag stötta henne och det slutar med att damen knallar vidare i folkvimlet när jag tappar fotfästet. Min höft är öm och grönblå, men jag ställer mig snabbt upp och fejkar mitt allra mest övertygande “jagharintettduggont-leende”.

Den gamla bron Stari Most invigdes 1566. En karl var inte en karl innan han hoppat från brons högsta punkt 24 meter ner i den kalla floden Neretva. I november 1993 har granater regnat över Mostars östra del, där bosniakerna bodde, i flera månader. Nu skjuter bosnienkroatiska stridsvagnar sönder bron, symbolen för en multietisk stad. Den raserade bron blev nu istället till en symbol för kriget och för hur de etniska grupperna frånskiljs.

För att riktigt förstå varför dessa krig startade behöver man gå tillbaks mycket långt i historien. Även då är det nästan omöjligt att förstå hur människor som levt bredvid varandra, lekt som barn, växt upp som vänner, arbetat tillsammans, druckit kaffe och snicksnackat, hur de plötsligt kan skjuta mot varandra. Det handlade om att ta territorium som man ansåg var sitt. Det handlade om identitet, religion, hämnd för historiska oförrätter, men också om rädsla och oro. Serber, kroater och bosniaker (ortodoxa, katoliker och muslimer) kämpade för att skapa etiskt rena områden. Striderna delade staden, befolkningen och familjer. 

2004 rekonstruerades bron, men staden och hela befolkningens sår är svårare att laga. Att återställa förtroendet mellan människor kräver mycket mer än att bygga en bro. Mostar är en delad stad där floden ses som en tydlig gräns. Det muslimska och det kroatiska Mostar har en egen sida av floden med egna skolor, sjukhus, el och vattenverk.

Gamla stan i Mostar står i centrum för alla turister, så också för oss. Det finns dock många andra platser i staden som förtjänar ett besök. I allt det fina blir man dock hela tiden påmind om det fruktansvärda kriget. Mostars högsta byggnad användes under kriget till "Sniper-tower". Sönderbombade hus och kulhål i fasader syns överallt. På många ställen har bottenvåningen av hus restaurerats till restauranger och barer medan övervåningen står orörd. När växtligheten frodas i de trasiga byggnaderna blir det konstigt nog vackert. Jag filosoferar för mig själv hur växterna pekar finger åt krigen. Se här, godhet vinner alltid över ondska!

Återigen har jag använt mig av det underbara hjälpmedlet Facebook för att hitta rekommenderad chaufför Mladen, Tranfers and daytrips Trebinje. Mladen hämtar oss utanför vår fina lägenhet i Mostar. Jag har redan innan berättat för honom om dagens utflyktsmål så han kör oss direkt till Fortica Hill, ett vandringsområde på ett berg med utsikt över Mostar. Där finns en ny "skywalk", en häftig glasbro. Jag vill skriva att jag är den ende som vågar sätta mina fötter på den nervkittlande glasbron, men det stämmer inte. Att Peter, som påstår sig lida av höjdskräck, med lätthet går runt på bron, visar att det är ganska harmlöst. Harmlöst, men med en gudomlig utsikt!

Nästa mål är Blagaj, ett samhälle alldeles utanför Mostar. Här finns några restauranger, sammankopplade med små gångbroar i trä. Huvudrollen, själva stjärnan i utflyktsmålet, spelas av ett muslimskt kloster, ett tekija. Klostret ligger insprängd under en kalkstensklippa vid floden Bunas källa. Huset som lutar sig över vattnet och speglar sig i den smaragdgröna floden och svalor som flyger fram och tillbaka från klippformationerna gör detta till en underbar plats.

En halvtimmes resa med bil och vi är vid Pocitelj. Vi möts av några få marknadsstånd innan vi kommer fram till sten-trapporna med en brant lutning uppåt. Vi ser direkt att det här kommer att bli svettigt. Det är varmt och luften står still. Ungdomarna ger upp direkt och sätter sig på det tredje trappsteget och stirrar ner i sina mobiler. Det här blir ett kombinerat kultur- och träningspass för mig och Peter. Stenstaden Pocitelj, som är byggd på en stenig klippa i både osmansk och medeltida arkitektur, bjuder på en oemotståndlig charm. Under kriget blev stora delar av staden sönderbombat och invånarna tvingades fly. Nu har några flyttat tillbaka till staden som återigen fått liv med blomstrande trädgårdar. När jag klättrar upp och ner för de slitna trappstegen njuter jag av utsikten, känslan av att tiden stannat för mer än 100 år sedan och av ensamheten. Vi är så pass ensamma att jag vågar sätta mig ner och kissa vid en buske på vägen ner från en av utsiktsplatserna. Nöden har ingen lag! 

Kravica vattenfall ska vara mycket vackert, men då överturism verkar ha förstört magin på denna plats väljer vi att inte åka dit. Vi börjar alla att bli lite hungriga och jag ber istället Mladen att åka till Trebizat där jag läst att det ska finnas fina restauranger vid vattnet. Mladen tar oss till Kod Zelje, en underbar restaurang där vi sitter precis vid floden Trebizat. Vi tittar på  fiskar som hoppar och änder som simmar medan vi äter de allra underbaraste nyfångade och grillade fiskarna.

Här får vi också en härlig stund med vår chaufför, som nu känns som en god vän som delar med sig av tankar och historier om livet i Bosnien.

Mätta och nöjda åker vi vidare till staden Stolac där vi ska bo de närmsta dagarna. 

Via Booking kommer ett meddelande: “Hi, my mother Sanela will host you. You may find her in the hair saloon.” Ok, hur hittar vi nu en frisör i en ny stad? Det visar sig att stadens centrum är mycket litet och att vi snabbt hittar kvinnan som klipper stadens invånare. Sanela är en underbar dam som utstrålar värme och kärlek. Då hon inte kan engelska använder hon sig av google translate. Hon pratar på i rasande fart och vi försöker hänga med när mobilens monotona röst översätter.

Eftersom vår fina lägenhet ligger mitt i centrum, över stadens kanske mest besökstäta barer, känns det som att vi snabbt blir “talk of the town”. Nerifrån baren nickar äldre män till oss när vi sätter oss på vår balkong. När jag förgäves försöker fota svalorna som snabbt flyger ut och in ur deras bo vid balkongens tak, får vi halva barens intresse riktat mot oss. De pratar och tecknar till mig. Jag nickar glatt, men har ingen aning om vad de menar. På kvällen sätter kyrkans klockor igång att ringa. Ljudet är verkligen öronbedövande högt. Klockorna ringer länge och väl. Nu stämmer böneutroparen från minareten in i klockornas klingande med sin sång för att kalla muslimerna till sin bön. 

Jag använder mig inte enbart av alla resegrupper jag är med i på facebook när jag utformar en resa. Google maps är ett annat underbart verktyg för att planera och hitta spännande resmål. Stolac hittade jag genom att zooma in på olika ställen på Bosniens karta. Jag föll för alla platser längs floden som såg badvänliga ut. Nu går vi här, hela familjen, längs floden Bregava och jag känner mig som ett litet barn som vill bada på alla platser där det går, i alla vattenfall jag ser. Badet vid ett litet vattenfall, Vrbanac Begovina, skulle kunna vara resans härligaste bad.

Att äta lunch på Mlinica Old Mill är inte bara gott, det är en underbar upplevelse bara att sitta i den vackra omgivningen av mångfärgade blommor och porlande vattenfall. Vi får oss ett gott skratt när vi istället för fries, pommes frites, får en extra skål med ris.

Vidoski, Stolacs antika stad, ligger ovanför den moderna staden. Gluteus maximus, rumpmuskeln, får sig en ordentlig omgång när vi går upp för berget till fästningen. Vägen är inte så lång, men brant och slipprig med lös grus. Vi kan inte få nog av dessa fantastiska vyer!

Vi säger adjö till landets kanske trevligaste frisörska och god morgon till chauffören Mladen som återigen hjälper oss att lasta in våra väskor i bagaget och välkomnar oss i hans skinande blå Volkswagen. Det är nästan FÖR rent i bilen och jag inspekterar både barnens i mina egna kläder efter synligt smuts en extra gång innan vi sätter oss.

1 timme och 20 minuter senare lyfter vi väskorna ur bilen igen. Vi är nu i det underbaraste lilla bostadsområdet med vackra hus och välskötta trädgårdar i utkanten av staden Trebinje. Rosor i rött och rosa bildar tillsammans med vindruvsrankor ett tak över entrén till vårt trivsamma lilla rum. Här kan vi få lite skydd från den brännande solen.

Trebinje visar sig vara en riktig pärla. Den gamla delen av staden är ganska liten och omringad av murar. Utanför den mysiga gamla staden, stari grad, finns vackra parker och stora, folkrika torg med marknader.

"-Ursäkta, serverar ni fortfarande frukost?" “-No, no food. Food that place.” De pekar mot hotellet som inte riktigt ser ut att passa vår plånbok. Vi märker nu att ingen på torget äter annat än sötsaker. De sitter och smuttar på sitt kaffe eller höjer ett glas öl eller vin och låter tiden bara gå. 

Vi går tillbaka in till den gamla staden, upptäcker att vi nu definitivt är för sen för frukost och beställer in varsin lunch. På bordet ställs fyra rågade tallrikar med mat som smakar utsökt.

På kvällen visas EM-match i fotboll på de flesta uteserveringarna. Vi väljer att se första halvlek på en liten bar längs floden och den sista halvleken på torgets största servering som har en gigantisk skärm. Äter glass, dricker öl och njuter av den härliga stämningen och av att den värsta hettan avtar lite ju närmare midnatt vi närmar oss.

I staden finns många lösa hundar. De har alla en tag på örat som vittnar om att de faktiskt tillhör någon, någon som ställer ut skålar med vatten. En av dessa hundar, vi kallar honom Floyd, följer med oss varje dag på våra promenader. Den går bredvid oss en stund och lägger sig sen att vila i skuggan. På hemvägen gör den samma sak igen. Går med oss en bit för att sedan avvika för att vila. Jag gillar egentligen inte hundar, speciellt inte "lösdrivande" hundar, men erkänner att Floyd är riktigt söt. 

En stor del av vår tid här i Trebinje spenderas vid poolen, Bazen Bregovi, som ligger mitt i centrum. Den är gigantisk med cementerad botten, med klart vatten direkt från sjön Trebisnjica som rinner genom staden. En riktigt härlig oas mitt i smeten. 

Trebinje kallas ibland för “staden av sol, vin och plataner” och är en av de soligaste städer i Europa med stark koppling till vinproduktion. Vi väljer ut vingården Bojanic för vinprovning. Vinmakaren Stevo, en 4-e generationens vinmakare, producerar tillsammans med sin bror och sin familj vin. Stevo tar emot oss i deras vackra trädgård. Han häller generöst med vin i glasen och ställer en stor ost- och charkbricka framför oss. Vi diskuterar viner, livet i Bosnien och livet i allmänhet. Barnen bjuds på glass och gosar med hunden Luna och den enögda katten Garfield. När Stevo kör hem oss till vårt lilla rum i det stora huset känner jag mig lite smått berusad, inte bara från vinet utan också av den lättsamma, glada stämningen och utsikten över de storslagna bergen. 

Mlini är ett litet samhälle vid Kroatiens södra kust. Att åka över gränsen från Bosnien går mycket smidigt. Mladen som kör oss visar sitt eget och våra pass, kallpratar några meningar och plötsligt är vi i Kroatien. Nu kan vi inte längre använda våra konvertibilna marka, även kallade BAM eller bosniska mark. Här i Kroatien är det Euro som gäller. Jag gör ett nytt försök att få ut pengar från mitt Forex-kort. Det går inte nu heller. Lite i smyg provar jag en annan kod och blir nästan lite besviken när pengar räknas fram. Känner inte alls för att erkänna att jag blandat ihop mina koder.

För att komma till stranden går vi ner för ett gäng stentrappor. Jag ger ifrån mig ett glädjetjut när jag märker hur nära vi är den underbara strandpromenaden med restauranger, barer och det stilla havet. När vi på kvällen går upp för trapporna igen är känslan annorlunda. Var det verkligen så här långt? 

Mlini, Srebreno och Kupari känns nästan som endast små vikar där stränderna avlöser varandra. Vi väljer att bada vid Mlini eftersom det känns mysigast och med tillgång till lite skugga. Vid Mlinis lilla hamn finns också den mysigaste baren, Bar Gusar. Vi äter och tar ljumma kvällsdopp vid Srebrenos lite större sandstrand (resans härligaste bad?) och turistar vid Kupari strand. 

Gångstigen till Kupari kantas av klippor och hav, träd, blommor och kaktusar. Jag förstår Peter när han lite med glimten i ögat säger att kaktusarna skrämmer honom. De olika suckulenterna som finns här är häftiga, vackra, gigantiska och faktist lite. lite skrämmande.

Vid stranden ligger lokalbefolkningen, solar, badar och njuter av ledigheten. Bakom dem tornar ruiner upp, som hämtade ur en skräckfilm. Med ett perfekt läge vid kusten byggdes de fem hotellen i lyx och flärd på 1960-talet. Under kriget 1991 bombades hela semesteranläggningen sönder. Flera år senare plundrades komplexen från allt av värde. Lokalinvånare kämpade med att bygga upp sina egna förstörda hus och tog allt från koppartråd till trappsteg. Att gå genom byggnaderna som naturen börjat ta över känns som att befinna sig i ett krigsspel. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin skulle ha lagt mig och solat på en ruin som så starkt minner om det fasansfulla krig jag själv eller mina föräldrar varit med om. Ägnar de sig av självplågeri för att inte glömma, eller har människorna där för länge sedan slutat förknippa platsen med krig? Är det endast vi turister som ser platsen för första gången som får rysningar över hela kroppen?

Grafitti, konst och enbart klottrande syns på ruinerna. På en vägg läser jag:

“Bombing for peace is like fucking for virginity.”

En morgon tänker vi ta bussen in till staden Dubrovnik. En taxichaufför stannar till, vevar ner rutan och ropar efter oss. Då han ändå ska in till staden kör han oss för samma pris som bussen. Ibland har man tur!

Dubrovnik är Kroatiens största stad. Den gamla, fantastiskt bevarade medeltida stadsdelen är omgärdad av en tjock stadsmur. Innanför muren finns många trosinriktningar och religioner representerade i form av katedraler, kyrkor, kloster och synagogor. Vi trängs med andra turister längs gågator och torg, i trånga gränder och stentrappor. Ibland hamnar vi mitt bland horder av turister som går efter en guide, ofta med temat “Game of Thrones” då delar av den populära serien spelades in just här. Det är vackert så det förslår, men också solgassande varmt. Vi letar oss upp till den omtalade Buza Bar, som knappt kan kallas bar, mest en klippavsats med vidunderlig utsikt. Platsen är som gjord för dyk ner i det brusande havet. Att ingen annan än jag i familjen vill bada gör mig på dåligt humör. Jag mumlar argt för mig själv och traskar med bestämda steg tillbaka ner för trapporna igen. Jag ångrar mig snabbt och skäms för mitt barnsliga beteende. Skyller på solsting, struntar i att allt är galet dyrt här i Dubrovnik och dämpar mitt dåliga samvete med att köpa lyxig sushi till barnen. Peter letar upp en plats med skugga så att Ella och Lennon kan sitta och ta det lugnt när vi två badar. Resans härligaste bad? Jag tror det!  Ibland lönar det sig att sura lite.

Jag har bokat biljetter för att åka buss vidare till Kotor i Montenegro. Vid busstationen i Dubrovnik råder total kaos. Folk överallt och ingen vet riktigt var de ska ta vägen. På en av bussarna som kommer står det Montenegro, men ett annat bolags-namn än det vi bokat med. Misstänker att de ändå är vår buss och ställer oss och köar. Försöker fråga busschauffören som nu står och lastar in väskor i bagageutrymmet under bussen. "-No english!” Om han inte förstår Kotor, vad kan de då kalla det för på kroatiska? Försöker med "Kotorska”, samtidigt som jag visar biljetten på min mobil. Chauffören skakar på huvudet. “-Not my shift.” Ok, han ska gå av sitt pass och inte köra bussen. Tycker ju ändå att han borde veta vart bussen ska. Vi chansar och kliver på. Drar en lättsam suck när chauffören senare på bussen kollar biljetterna, samma chaufför som inte hade en aning om vart bussen skulle. Vid gränsen ut från Kroatien måste alla i bussen kliva ur och köa för att visa pass. En ung holländsk tjej kan inte åka vidare då hon varken har legitimation eller pass. Undrar hur hon ens kommit in i landet. Några meter senare kör vi över gränsen in i Montenegro och då måste vi alla i bussen göra om samma procedur igen. Det tar sin lilla tid och vi blir ordentligt försenade, men vi tycker ändå hela resan känns smidig.

Kotor ligger i en bukt. Står man nere vid Adriatiska havet är man omringad av berg från alla håll. Det är så storslaget! Eftersom bukten är närapå stängd och vattnet stilla känns det nästan som att bada i siden. Endast när de stora lyx-kryssarna kommer in i bukten så krusar sig vattnet lite. När vi ser det första kryssningsfartyget förundras vi över dess storhet. De är verkligen gigantiska. Efter bara någon dag vid bukten mår jag mer och mer illa när jag ser fartygen. Kryssningsfartyg är kända för sina tunga koldioxidutsläpp. Ett vanligt kryssningsfartyg som står i hamn orsakar lika mycket utsläpp som om 688 tunga lastbilar skulle stå med motorerna igång på samma plats. Jag vågar knappt tänka på alla andra avfall de släpper ut i havet. Hur de ens kan tillåta att så många miljöbovar kommer in i den vackra Kotorbukten är oförståeligt. En olycka och hela bukten är förstörd av olja.

Vi bor vid det lugna området Dobrota och där delar vi strandremsan med några få turister och boende i området. Vi behöver inte gå långt längs strandpromenaden för att komma till restauranger och barer, lite mer liv och rörelse. Även i Kotor finns en gammal stadsdel, Stari Grad, omringad av en ringmur. Stadskärnan är söt och charmig, inte alls lika kaotiskt full av turister som Dubrovnik, trots högsäsong. 

Ovanför lägenheten vi hyr finns världens bästa bageri, Sandrela Pekara. Nej, jag har så klart inte testat alla världens bagerier, men jag gissar lite. Här trängs vi med lokalbor för att köpa pizza, fyllda baguetter, matbröd och bakverk. Jag är normalt inte så mycket för bakverk, men när man ser hyllmeter med alla möjliga och kanske omöjliga kakor, bakelser och bullar så vattnas det ordentligt i munnen.

En eftermiddag tar vi taxi till Lukaś oyster farm. Ett otroligt vackert litet ställe med spektakulär utsikt och härlig atmosfär där Luka bedriver fisk och skaldjursodling samt restaurang. I havet precis bredvid vårt bord plockar de upp de ostron och musslor vi beställt. I tighta speedos lagar Luka vår musselpasta och tar ibland ett avsvalkade dopp i havet. Vi njuter av varje tugga och hoppar sen också ner i vattnet. Det här är resans absolut bästa dopp!

Under denna resa har jag fler gånger utropat min kärlek för berg. “-Berg är ju faktiskt så mycket vackrare än hav”, sa jag till Peter under vår bergsvandring. Jag har nu utvecklat vad jag gillar bäst: “Att bada i en klar sjö eller ett oändligt hav omringad av majestätiska berg är det vackraste som finns!”. 

Nu packar vi våra väskor för sista gången under denna resa. De 6 vinflaskorna vi köpte från Bojanic måste packas noga. Det ska gå! Vi brottas med väskorna som om de är stora brunbjörnar som ska besegras. Jag lägger mig över väskan, hoppar och trycker. Jag är så trött på det här gamla stora åbäket, ryggsäcken med remmar till tusen som ska knäppas här och spännas där! Nästa resa blir det resväska!

Flygplatsen i Tivat är minimal och full kaos råder! När vi, efter många långa köer, tagit oss in till gaten tänker vi göra oss av med våra sista euro. Här finns dock knappt någonting att köpa. Vid en automat kan jag ändå köpa kaffe, en liten liten kopp med massor av socker i. Jag sväljer allt i en klunk. Nej, jag har visst ännu inte lärt mig att långsamt njuta mitt kaffe med vördnad på bosniskt vis.

Kanske krävs en till resa?

https://www.stippl.io/j.edinfoto/trip/Bosnia%20Hercegovina%20Croatia%20and%20Montenegro?utm_medium=app&utm_campaign=trip_share_link&utm_source=stippl_user&utm_content=trip